Idag tänder jag ett ljus för dig Lisa, 6 månader har gått sedan vi kvällen den 16 juni blev tvungna att åka med dig till veterinären. Det hade börjat när vi var på semester på Gotland med att du inte åt riktigt och var lös i magen, men för övrigt var du pigg och glad. Du sprang så glatt på stranden på Fårö, inte trodde jag då att du bara hade några dagar kvar att leva.
På tis kvällen 16 juni ville du inte kissa och svällde upp i magen, (det är så typiskt att det oftast blir akut så att man inte kan gå till de veterinärer man känner) trodde då att det var magomvridning, prover togs och röntgen, inte magomvridning men buken var vätskefylld. Fick lämna dig kvar där och så skulle veterinären öppna för att se vad det var. Kom hem vid 1-tiden natten till 17:e. Kristers telefon ringde vid 3-tiden, då förstod jag att det inte gått bra, hela din lever hade varit full med tumörer så dom hade låtit dig somna in på op-bordet, det var så hemskt att få det beskedet och inte fick vi vara med dig när du somnade in.
Det kändes så grymt när vi lämnade dig med sköterskan efter vi vägt dig och du tittade på oss med dina vackra snälla ögon och vi bara lämnade dig där.
Du var nog den mest dumsnälla hund jag vet, har aldrig morrat eller skällt på någon annan hund, du såg bara gott i alla människor hundar o andra djur.
Jag är så glad att jag fått förmånen att ha dig i mitt liv, tack Maud o Torsten för en så underbar hund.
Jag är också så ledsen att jag inte förstod tidigare att det var nåt allvarligt fel på dig Lisa, din aptit hade ju faktiskt varit sämre en tid men för övrigt var du ju så pigg och glad.
Du fick bara bli knappt 7 år och vi hade dig i 5 år. När du var liten så opererade du ju hjärtat (hål i hjärtat) som första newfoundland, om inte Maud upptäckt det och stått på sig att nåt var fel så hade du nog redan varit död då.
Du är nog glad nu när Molly kom till dig bara 6 veckor efter du dog, du tyckte så mycket om Molly och såg nog en väldig trygghet i henne. Tänk att ni blev kompisar från första stund och aldrig var oense, du var ändå 2 år och Molly 4 år och varit ensamhund hela tiden.
Nu får ni springa på de gröna ängarna tillsammans och sova i samma korg som ni gjorde ibland.
Saknar dig så mycket Lisa o Molly med.
En fin dikt:
The last battle
If it should be that I grow frail and weak
And pain should keep me from my sleep,
Then will you do what must be done,
For this
The last battle cant´´t be won.
You will be sad I understand,
But don´t let grief then stay your hand,
For on this day, more than the rest,
Your love and friendship must stand the test.
We have had so many happy years,
You wouldn´t want me to suffer.
When the time comes,
please, let me go.
Take me to where to my needs they´ll tend,
Only, let some one stay with me till the end
And hold me firm and speak to me
Until my eyes no longer see.
I know in time you will agree
It is a kindness you do to me.
From pain and suffering I have been saved.
Don´t grieve that it must be you
Who has to decide this thing to do
We´ve been so close we two
these yaers,
Don´t let your heart hold any tears...
Det känns så jobbigt att vi inte fick vara med dig Lisa när du somnade in, men jag pussade o satt med dig på golvet o klappade dig hela tiden vi väntade innan vi blev tvungna att lämna dig, men ändå hade velat funnits hos dig hela tiden.
Jag är glad att Molly fick somna in med huvudet i mitt knä och tassen runt min arm.
Sen tänker man ju att innan att när den dagen kommer så hade jag velat tagit hem en veterinär så dom hade fått somna in hemma, men det blir inte alltid som man tänker sig tyvärr.
En länk till filmen o dikten regnbågens bro http://indigo.org/rainbow/
Se texten under min dagbok 29 november 2009